Igår började en fanfiction att snurra i mitt huvud, en till King Arthur filmen. Aningen irriterande egentligen att jag har flera fanfictions på gång än av mina orginala... Lite sorgligt också. Kanske jag kommer att publicera någon fanfiction på sidan fanfiction.net men det blir att se.

Fann här någon dag sedan också en underbar låt av Dark Moor vid namn Phantom Queen. Jag gillar det här bandet en hel del för deras låtar, och de har dessutom varit väldigt inspirerande också i mitt konstutövande. Exempel kommer jag nog inte precis på, en eller annan låt kommer jag nog på, men inte Dark Moor inspirerat. Det är intressant hur musik har en så stark påverkan på mig. Skulle säkert kunna skriva något om det någon gång. 

Vad det gäller läsande så håller jag nu på sen en tid tillbaka med Umberto Ecos roman Rosens namn, en tegelsten vars hela handling utspelar sig på sju dagar, efter ett rätt långt förtal. Tänker nog ändå läsa den färdigt. 

Jag blev kolossalt överlycklig i fredags av en händelse som har att göra med mitt projekt på skolan för Ordkonstveckan. Jag fick inte ett bidrag in utan en hel stor bunt med si så där tjugo stycken! :D

Jag blev verkligen överlycklig, för jag har under veckan gått och grämt mig (både tyst i mitt huvud och högt tänkande) över bidragens obefintliga närvaro. Det där med att folk hade skrivit lyste verkligen upp resten av min dag, och de var helt underbara texter också! I en bugning tackar jag alla som den fredagen skrev, för det visade att vi har många bra skribenter.

Jag känner verkligen för mig att fortsätta lite längre med projektet. :) 

Idag bär det av till vår huvudstad Helsingfors, och tillsammans till denna färd har jag min mamma och lillebror... Härligt! PÅ listan kommer troligen att finnas följande:

• Varusteleka
• Akademen
• UFF
• Fantasiapelit

Och möjligen något till. Kommer möjligen att bli en intressant resa...

Hade i natt också en underlig dröm (som jag också tycker mig ha haft ungefär liknande tidigare). Hur ofta drömmer folk egentligen om att man med några speciella glasögon kan se personer som blivit osynliga och orörliga? Till råga på allt kunde min personifiering också väcka dessa samt olika slags troll (jag antar här att de var troll). Så skulle jag dessutom fara iväg med en grupp och väcka flera olika figurer ... och troligen en hel del annat. Den var en hel aning underlig. 

Igår hade jag faktiskt klätt lite upp mig, eftersom jag skulle rakt från skolan åka in till Helsingfors och där "festa" lite på Galen i ord fantasifest. Så råkade det sig också att min ena kompis i skolan fick inspiration att göra något åt mitt hår... Till slut så hade jag två sidoflätor som sedan sattes upp med varsin pinni fast vid bakhuvudet. Som körbäret på tårtan tog jag ännu själv och fläta in ett skosnöre jag haft med mig i hela härligheten. Ett riktigt lyckat resultat enligt min mening. :)

På själva festen hade vi roligt och jag träffade dessutom också en hel del gamla bekanta. Kort avrundat var det en tokrolih fest. Jag fick också ett litet bokpris, även om mitt projekt inte riktigt varit så fruktsamt, pga dålig tidpunkt för gymnasister. I två lådor som jag ställt fram i skolan har det varit meningen att de skulle få skriva texter med temat en annan verklighet. Antal bidrag hittills: endast mitt egna. Dock verkar det som att vi skall dra på det till lite längre så elever skulle lite aktivera sig och vi skulle få flera texter upphängda med hörförståelserna på anslagstavlan.

Borde egentligen skriva på en teater recension till modersmålet ... men jag bloggar i stället. Borde kanske ge det en till chans. 

Hejsan Tjosan!

Har nyligen kommit hem från Helsingfors, var jag var och se Viirus-teaterns föreställning Identity is a myth. Rätt intressant och höll uppmärksamheten på heltid hos sig. Skådespelarna var väldigt duktiga, men mera tänker jag inte börja att dryfta över det här. Tyvärr, men jag ska skriva en recension av det här till modersmålet, så det får räcka med det. Jag började nog dock att tänka på en hel del och dryftade också över en story, den jag gett ett litet smakprov här nyligen.

I skolan kom jag igen att tänka på att jag måste vara galen, då jag faktiskt höll ett föredrag inför årets ettor (hälften av dem) på deras hälsolära lektion. Å andra sidan skulle livet inte kanske vara värst intressant om man hela tiden undviker "svåra" situationer. Det kryddar lite upp vardagen kan man väl säga. Nu kan jag också nämna att det kan vara att ni, kära läsare, kommer och märka att jag har en hel del med att i stället för "jag" ha "man". Det är ett vanligt fenomen med mitt skrivande.

God natt på er alla. 

Snöns vilda dans försökte få honom att vända om, men hans beslutsamhet fick honom att till slut ta sig fram på alla fyra och långsamt avverkade han sin väg närmare mot kullens krön. Medan han kämpade sig fram tyckte han sig se någon meter ifrån sig en man klädd i en färgsprakande dräkt och under hans mössa virvlade hans mörka hår om hans beniga ansikte. Före han hann uppfatta några närmare ansiktsdrag eller detaljer var han försvunnen och snart slutade även motståndet från snön. Han rätade på sig och gick nu raskt upp till krönet och låg sedan där medan han kikade ut över krönet. Trummorna dundrade nere bland dalens hyddor och en mäktig eld sprakade mitt på den stora öppningen.

Runt denna eld dansade människor, unga verkade de och brydde sig inte om den eviga kylan. Bland dem såg hon en ung kvinna med kopparbrunt hår. Hans hjärta dunkade av upphetsning - han hade till slut hittat henne!

Glädjen varade dock inte länge för han slogs sedan av den mäktiga smärtan som fick honom att önska sig död. En stund låg han hopkrupen en annan låg han utsträckt i snön, och så fortsatte det med vart om annat, medan månens fulla rund glimmade till i hans blick. När smärtan äntligen var över kände han hur hans kropp frös i sin nakenhet mitt i snön. Han vände sig på magen och började mödosamt att kravla sig mot kullens andra sida. Med en kraftansträngning lyckades han få sin kropp över kullen och gled sedan en bit neråt. Kylan trängde sig djupt inom honom och tanken på döden kom till honom.

I sina mörka tankar märkte han inte hur en gestalt kom framplumsande i snön fram till honom. Det var värmen och röstens tillkallande namn som fick honom att försöka fixera sin blick mot gestalten. Det var hon. Flickan med det kopparbruna håret stod framför honom, och han skulle ha velat säga hennes namn men hans läppar var alldeles frusna. Hon lyfte upp honom att stå och lade om honom den fäll hon haft kring sig. Hennes värme och doft fanns ännu i den. Den där mustiga doften av höstmossa och sommarregn. Han återfick av sina krafter och följde hennes ledning ner för sluttningen och in i en av hyddorna. Där hjälpte hon honom i säng och bäddade om honom. Då hans medvetande ännu var svagt kvar kunde han erinra sig om hennes röst som sjöng. Det var definitivt hon.

Det här är en bit av en story jag håller på med, och just den här delen fick jag inspiration till under ett läger jag var hjälpledare på i sommras. Den föddes under tillyssnande av levande musik. Det var en mystisk och samtidigt underbar upplevelse att jag ännu också kommer något så när ihåg det.

Fortsättning kommer kanske att följa. :) 

Kom idag ganska random och tänka på att jag skulle vilja ta mera reda på om den östeuropeiska kulturen, och det var inte på historielektionen utan religionen. Jag brukar få rätt ofta ut från det blå helt random och ibland också underliga idéer ... men å andra sidan har jag ibland också fått på det viset inspiration för berättelser. Moln är också ibland väldigt intressanta att se på, särskilt när man ser dem ordentligt i kontrast med himlen.

Till en helt annan sak så hade ag litet av ett anfall med melankoli i matsalen. Där händer det alltid då och då, för jag påminns om hur ensam jag egentligen är. Annars så brukar jag inte bry mig om det, men det finns de där stunderna då jag verkligen inser hur ensam jag är. Det är gruppgemensamhetens regel med att om man inte har någon krets så är man inget. Det är en hård regel och jag är så tacksam för alla de personer som jag umgås med i skolvärlden. Utan dem vore min vardag mycket gråare och mörkare.

Ursäkta för all den här angsten, men det har faktiskt blivit lite av en del av min vardag under de senaste åren - vilket är sant. Jag hoppas nu bara att jag inte öser för mycket av det hit på bloggen, men man vet aldrig... 

Nu har jag då sett musikalen Chans, vilken var en intressant upplevelse. De uppträdande var bra, för att inte tala om bandets prestation. Känslorna gick lite mellan det ena och det andra, och jag skulle kunna tänka mig att åtminstone en del ungdomar som sett musikalen har kunnat känna igen sig åtminstone med något som förekom i musikalen. En över lag positiv erfarenhet och jag kan nog rekomendera den varmt för dem som inte sett den ännu.

När det sedan kommer till Bujinkan Shinden är jag mycket positiv. Den här grenen tänker jag nog försöka att fortsätta med även i framtiden.