Klockan börjar att bli mycket och jag är på datorn. Ödesdigert så började Nickelbacks låt Lullaby (som jag inte för länge sedan nämnt) att spela när jag öppnade den här nätsidan. Har hållit på att surfa på olika nätsidor och kollat gamla mejls. Goda minnen kommer till minnes. När jag höll på att surfa bland mina bokmärkta nätsidor bestämde jag mig för att se Bujinkan Shinden Dojos sidor...

Det verkar vara många läger på kommande, förutom det som är på gång just nu i Jyväskylä. Får se på hur många jag skulle delta. Borde skaffa dräkten också här så småningom också. Det har varit jullov från träningarna nu, men tas upp åter nu i lördag. Får se hur det kommer att gå med två träningar i veckan. Men det borde nog säkert ordna sig, särskilt när jag märkte att mina måndagar är ganska korta: jag slutar 12.40 Kommer nu någon gång också att vara med om mitt första bältprov. Kommer inte alls ihåg namnen så borde ta och tillägna ett helt häfte för det ändamålet. Alla olika tekniker har nämligen sina egna namn och de är alla på japanska. Den enda jag kommer 100%-säkert ihåg är bara "perusasento".

Har förresten konstaterat att jag borde skaffa glasögon... Får se om jag kan lära mig att använda dem... 

Och så slutar jag skriva detta inlägg medan låten Trying Not to Love You spelar i bakgrunden... An omen? 

Han satt tyst vid sjukhussängen och höll i den kallnande handen. Fingrarna hade tidigare dragit honom i håret och spelat piano som det vackraste han någonsin hört. Hans kalla fingrar hade tröstat honom, hjälpt honom och varit hans skydd. Allt det var nu bara minnen. Han skulle aldrig mera få småbråka med honom eller följa med honom till hans bänds övningar i källaren. Varför hade han tagits från honom så snart? det borde ha varit han som låg där på sängen, inte hans bror. Varför?

Ett högt skirk ekade i gränden, men ingen brydde sig. Ingen verkade bry sig eller vilja blanda sig i. Vad var det om ännu ett liv försmulades? Hur många hade det inte redan? Ingen tänkte att när de lät det hela hända där i gränden att det skulle leda till nyheten: "Ung kvinna överkörd av tåget. Självmord misstänks." Vem brydde sig då? Kände sig någon skyldig och önskade att någon gått emellan? Varför gjorde ingen något?

Glädjen dunkade i hans bröst och ett brett leende bredde sig på hans läppar. Flickan i hans armar var den han alltid längtat efter. Även om det fanns den där lilla rösten i hans huvud som varnade honom och tisslandet bakom hans rygg brydde han sig inte. Han tänkte sig inte beröras av orden. Han var där han alltid velat vara. Med flickan i sina armar. Vad kunde vara fel? Hon talade massor med de andra, men hon var ju social. Därför hade han ju varit överlycklig när han var den av alla hon var med...

Sorlet i matsalen var bara bakgrund. Det trängde sig inte djupare. Bekanta ansikten gick förbi henne utan en blick, medan hon önskade att någon skulle kalla på hennes namn och be henne sätta sig. Det kom aldrig. I stället satte hon sig åter vid sidan om och kände hur tårarna trängde sig i ögonvrårna och snörde till hennes strupe. ingen verkade se henne. Ville inte. Varför hade det fortsatt på det här viset så länge?

Han skuffade till den yngre pojken från sin väg och gick som om han ägde hela skolan. Han hade ett gäng efter sig. Alla fruktade honom och ville vara hans vänner. Men ändå fattades något. Det fanns ändå ingen han kunde tala öppet med. Hans vanliga sällskap skulle bara skratta åt honom och gå sin väg... Var det här livet ändå något han ville leva med? Han skadade egentligen bara sig själv och andra på det här viset... men vad skulle han annars vara? Inget.

Olika textsnuttar skrivna i stunden, men kanske någon kan relatera till frågeställningarna. Jag vet att de är väldigt sorgliga, men de kan alla vara sanna. De handlar egentligen alla om att något fattas eller blivit onåeligt. Vi lever inte nära på i en perfekt värld. Hur skulle den kunna bli bättre? Männsikan har blivit självcentrerad. Alla behöver någon vid sin sida, men en del har inte någon att lita på. Det är svårt att ta steget. Men jag är ganska säker på att alla skulle må bättre om man skulle bättre våga räcka sin hand till någon som har det svårt och hjälpa denna. Alltid kan man inte vara rätt person för det, men det finns alltid någon som ser dig ensam och är den som hjälper dig upp.

Sovit så länge som möjligt (vilket inte alltid varit så värst länge kan jag berätta). Farit aningen av och an till hälsocentralen. Lagt skolarbeten totalt under mattan och bara gjort annat. Gjort en dags utflykt till Helsingfors och bl.a sett filmen Sherlock Holmes: A Game of Shadows. Svurit på att aldrig skjuta upp en raket. Fått en del stories i mitt huvud, den ena knäppare än den andra och totalt inspirerade av andra verk. Idag äntligen tagit upp skolarbeten åter och sedan fastnat. Lyssnat på musik. Spelat Mahjong på min gudmors mans iPad vid nyår. Med mera.

Jag har gjort en hel del i jullov men inte riktigt det jag egentligen planerat göra. Å andra sidan hade jag redan i början vetat att det möjligen inte skulle bli något av det hela trots allt. Något jag ändå fått gjort är att jag läst min bok till engelskan färdigt. Och det var sannerligen en underbar bok kan jag säga och rekommenderar den varmt till vem helst som kan känna sig intresserad. Erin Bows verk Wood Angel. På Chicken House's sidor finns en bra presentation av boken. Om lite folklore och spänning intresserar passar den här bra. Den hade en underbart poetisk accent som gjorde den minnesvärd och intressanta karaktärer. Totalt en älskling för mig.

Julen kom, men inte vit i år. Dagen före blev det vitt på marken under kvällen, men det sköljdes bort med nattens regn. Jag har inga planer på att berätta något vidare om mitt julfirande i år, förutom att jag fick en skiva med en alldeles underbar låt, även om den är aningen sorglig.

I know the feeling

of finding yourself stuck out on the edge

and there ain't no healing

from cutting yourself with the jagged edge

I'm telling you that

it's never that bad

take it from someone who's been where you're at

laid out on the floor

and you're not sure

you can take this anymore 

So give it just one more try to a lullaby

and turn this up on the radio

if you can hear me now I'm reaching out

to let you know that you're not alone

and if you can't tell I'm scared as hell

'cause I can't get you on the telephone

so just close your eyes

well honey here comes a lullaby

your very own lullaby 

Låten tillhör i sin helhet och detta utdrag fullständigt till Nickelback. Och jag är tacksam för att de skapar sin musik och skapar så underbara låtar som en del åtminstone berör mig ibland väldigt djupt. De är bland dessa musiker som gör livet bärbart för mig - liksom säkert också många andra. Jag lyfta hatten till alla musiker och önska att de fortsätter sitt skapande så alla ska kunna glädja sig och finna styrka i deras musik. De hjälper enskilda individer att fortsätta dag efter dag att stå på sina ben och stiga upp åter. Länge leve musiken och dess skapare! Vare sig du bara spelar i en källare med kaverina eller på de stora scenerna är ni alla lika viktiga som musikens vidarebärare.

Tack för musikens magi 

Jag älskar att dansa! Det tillåter mig att glömma allt annat för den stunden och bara dansa. Då bryr jag mig bara om det viktigaste: hålla mig i balans och inte skada min omgivning. :) Musik har över lag en väldigt viktig del i mitt liv och påverkar väldigt lätt (har jag inte skrivit om det här tidigare?). Å andra sidan om jag inte hade den vet jag inte heller vad jag annars skulle göra. Det känns skrämande och tänka på om jag skulle bli döv, även om jag tror det handlar om en väldigt liten chans. Jag har lärt mig under min levnadstid att reagera sarkt på olika ljud, därför vänder jag alltid mitt huvud eller hoppar till när jag hör något plötsligt ljud som kan ge mig information om något. Det finns faktiskt väldigt många olika ljud. Något jag finner någorlunda intressant är det att jag känner mot min bröstkorg som en spänning när någon spelar bas med hög volym eller jag är nära, för att inte tala om när det är båda.

Jullovet börjar nästa veckas torsdag, yay! Har redan ganska klart för mig vad jag ska göra när jag inte firar julafton eller nyår. Det blir läxläsning på matematik och kasnke att börja med mina utslitna byxors förvandling... Det borde bli relativt spännande. Kanske det också blir en resa till Helsingfors, vem vet? Och så har jag den glädjen att ha en tid till tandhygienisten under lovet. HURRAA!!! *sarkastiskt* 

Jag lyckades skära mig i fingret på en papperskalender och tänker nog inte skriva långt idag.

Städade mitt rum idag rätt grundligt. Det var det. Till nästa gång. 

Som jag kanske tidigare nämnt håller jag på med att skriva och håller bland annat på med att skapa en fantasy värld, eller två rentav. I de här världarna vill jag ta fram för mig främmande kulturer för mig och forska i dem medan jag berättar mina historier. Man kan nästan säga att jag vill föra fram den goda sidan av mångfald och frågan om tolerans för andra människor. Av personliga skäl har jag särskilt haft och snurra frågan om handikappade, även om jag hittills egentligen inte skrivit något med det.

Det jag har som största fråga är bara var jag skall hitta all information för alla folk som skall bosätta världarna. På Fantasy-kvällen på Nifin nu en tid sedan fick jag underbart tips för skrivande om arabvärldens folks liv, Arabian Sands av Wilfred Thesiger. Har inte ännu fått händerna på den, men jag ska nog någon dag.

Om ni, kära läsare, har noga tips på böcker eller annat material om olika folkslags leverne (ex samer, afrikanska folk, mongoler, etc) i en tid före industrialiseringen vore jag tacksam för all hjälp. :) 

Idag har jag blivit ytterst irriterad, men jag tar det först senare. Först tänker jag berätta om hur jag firade vårt lands självständighet mitt ute i de finska skogarna. Jag sov till sent på dagen (9-tiden about) och lämnade mitt rum för morgonmål ännu senare, about ett-tiden. Medan jag åt frukost såg min lilla familj på Tuntematon sotilas då den kom på TV. Första gången jag sett den, och kan nog tänka mig sedan åter någon gång. Sedan minns jag faktiskt inte säkert vad jag gjorde efter det.

Jag nämnde aldrig förresten hur det gick på balen fredagen den 2. För att citera en vän som var också närvarande där: "Vi kom, vi åt, vi gick." Det berättar vad det mest gick ut på. Var dessutom tvungen att äta annanstans än i salen på grund av brist på ljus för min krävande syn. Musiken som spelades live av några skolans elever var dock alldeles härlig. Sedan när det gällde dansande... De som var och dansa var under de tre låtarna med vals var veteranerna och en del treor som dansat gammeldans föregående år. Det vill säga: lite trist för oss vanliga elever. Det blev mera dans individuellt först sen när det hela redan höll på drastiskt att dala ner. Helt trevlig tillställning, men den var inget speciellt.

Så nu tänker jag förklara varför jag blivit så ytterst irriterad. Idag skulle vi tillsammans med andra årskursen bestämma vad vi skulle göra inför den kommande julfesten. Flera hade redan farit hem och så hade vi ett antal elever som övade Lucia. Engagemangen i klassen = 0, förutom mig och den ena grupphandledaren som försökte kläcka på idéer de andra inte hiffa på. Jag har alltid aningen vantrivts med min årskurs och det här hjälpte inte alls till på saken. Tack och lov finns det ändå folk även hos oss som orkar engagera sig i liknande ärenden. Jag höll rent av något av ett semi-tal för att kanske till och med få dem lite att skämmas... tydligen kunde det inte beröra dem mindre än och låta faktumet att vi är den slatrigaste och mest underpresterande årskursen i hela skolan på flera år. Det känns för mig rentav som en befrielse och veta att jag kommer att åka för ett år iväg till en annan skola och när jag kommer tillbaka kommer de flesta att vara borta och jag får vara med en underbar årskurs.