Dagarna verkar ljusna inför mina ögon när jag sitter i skolans aula. Känns nästan som om jag skulle hålla på att stiga upp från en dvala, andas igen. Det känns skönt. En vikt verkar lyftas från mina axlar och så småningom och frigöra mig från kedjor. En ögla åt gången. Livet verkar strömma tillbaka till mina ådror.

Snön ligger tjock på marken ännu och det verkar bara komma mera, men jag känner mig redan aningen vårig. Jag gillar inte precis våren, men vårkänsla i vintern är okej och trevligt. Det hjälper en att orka till sommaren och när våren äntligen kommer att redan hoppas att vintern kommer åter. Bara för att man skulle kunna ha den där vårrusiga vintern. Det är något speciellt med den.

Jag kanske är den enda som tyker att man kan ha vårfeelis mitt i vintern, men den är skön. 

Han satt tyst vid sjukhussängen och höll i den kallnande handen. Fingrarna hade tidigare dragit honom i håret och spelat piano som det vackraste han någonsin hört. Hans kalla fingrar hade tröstat honom, hjälpt honom och varit hans skydd. Allt det var nu bara minnen. Han skulle aldrig mera få småbråka med honom eller följa med honom till hans bänds övningar i källaren. Varför hade han tagits från honom så snart? det borde ha varit han som låg där på sängen, inte hans bror. Varför?

Ett högt skirk ekade i gränden, men ingen brydde sig. Ingen verkade bry sig eller vilja blanda sig i. Vad var det om ännu ett liv försmulades? Hur många hade det inte redan? Ingen tänkte att när de lät det hela hända där i gränden att det skulle leda till nyheten: "Ung kvinna överkörd av tåget. Självmord misstänks." Vem brydde sig då? Kände sig någon skyldig och önskade att någon gått emellan? Varför gjorde ingen något?

Glädjen dunkade i hans bröst och ett brett leende bredde sig på hans läppar. Flickan i hans armar var den han alltid längtat efter. Även om det fanns den där lilla rösten i hans huvud som varnade honom och tisslandet bakom hans rygg brydde han sig inte. Han tänkte sig inte beröras av orden. Han var där han alltid velat vara. Med flickan i sina armar. Vad kunde vara fel? Hon talade massor med de andra, men hon var ju social. Därför hade han ju varit överlycklig när han var den av alla hon var med...

Sorlet i matsalen var bara bakgrund. Det trängde sig inte djupare. Bekanta ansikten gick förbi henne utan en blick, medan hon önskade att någon skulle kalla på hennes namn och be henne sätta sig. Det kom aldrig. I stället satte hon sig åter vid sidan om och kände hur tårarna trängde sig i ögonvrårna och snörde till hennes strupe. ingen verkade se henne. Ville inte. Varför hade det fortsatt på det här viset så länge?

Han skuffade till den yngre pojken från sin väg och gick som om han ägde hela skolan. Han hade ett gäng efter sig. Alla fruktade honom och ville vara hans vänner. Men ändå fattades något. Det fanns ändå ingen han kunde tala öppet med. Hans vanliga sällskap skulle bara skratta åt honom och gå sin väg... Var det här livet ändå något han ville leva med? Han skadade egentligen bara sig själv och andra på det här viset... men vad skulle han annars vara? Inget.

Olika textsnuttar skrivna i stunden, men kanske någon kan relatera till frågeställningarna. Jag vet att de är väldigt sorgliga, men de kan alla vara sanna. De handlar egentligen alla om att något fattas eller blivit onåeligt. Vi lever inte nära på i en perfekt värld. Hur skulle den kunna bli bättre? Männsikan har blivit självcentrerad. Alla behöver någon vid sin sida, men en del har inte någon att lita på. Det är svårt att ta steget. Men jag är ganska säker på att alla skulle må bättre om man skulle bättre våga räcka sin hand till någon som har det svårt och hjälpa denna. Alltid kan man inte vara rätt person för det, men det finns alltid någon som ser dig ensam och är den som hjälper dig upp.

Julen kom, men inte vit i år. Dagen före blev det vitt på marken under kvällen, men det sköljdes bort med nattens regn. Jag har inga planer på att berätta något vidare om mitt julfirande i år, förutom att jag fick en skiva med en alldeles underbar låt, även om den är aningen sorglig.

I know the feeling

of finding yourself stuck out on the edge

and there ain't no healing

from cutting yourself with the jagged edge

I'm telling you that

it's never that bad

take it from someone who's been where you're at

laid out on the floor

and you're not sure

you can take this anymore 

So give it just one more try to a lullaby

and turn this up on the radio

if you can hear me now I'm reaching out

to let you know that you're not alone

and if you can't tell I'm scared as hell

'cause I can't get you on the telephone

so just close your eyes

well honey here comes a lullaby

your very own lullaby 

Låten tillhör i sin helhet och detta utdrag fullständigt till Nickelback. Och jag är tacksam för att de skapar sin musik och skapar så underbara låtar som en del åtminstone berör mig ibland väldigt djupt. De är bland dessa musiker som gör livet bärbart för mig - liksom säkert också många andra. Jag lyfta hatten till alla musiker och önska att de fortsätter sitt skapande så alla ska kunna glädja sig och finna styrka i deras musik. De hjälper enskilda individer att fortsätta dag efter dag att stå på sina ben och stiga upp åter. Länge leve musiken och dess skapare! Vare sig du bara spelar i en källare med kaverina eller på de stora scenerna är ni alla lika viktiga som musikens vidarebärare.

Tack för musikens magi 

Jag hoppas att jag inte är den enda som någon gång sett en person också på nära håll i sin vardag och velat berätta denna att man skulle vilja lära känna honom/henne bättre. Egentligen tror jag att alla varit med om det åtminstone en gång i sina liv. Själv har jag det problemet att folk inte verkar vilja se vad som finns bakom det jag visar i allmänhet. Det här gäller dock främst min skolvärld just nu sen några år tillbaka. Eller är det egentligen hela?

Det är flera gånger jag velat berätta en viss person så gärna att jag skulle vilja lära känna denna bättre. Det är endast en gång jag vågat. Han visade sig vara en groda. Sen dess har jag inte vågat. En ny kom och svalnade efter en tid, men nu är jag igen inne i det här spelet där man kan antingen vinna eller förlora, om man inte försöker förlorar man definitivt. Jag vill inte stå vid sidan igen. När ens tankar far ofrivilligt till denna någon och man känner igen dess röst i en folkmängd. Ni mina läsare tycker säkert att det här låter patetiskt och undrar: "Varför gör du inget människa? Du har ju vågat göra en hel del annat? Är det så svårt och tala?" Det är svårt för mig.

När man har chansat och förlorat sitt självförtroende gällande det och önskar att inte skadas mera på det sättet eller förödmjukas tar det länge att bygga upp allt åter och våga försöka. Om man skadats för ofta eller för hårt gräver man ner sina djupaste känslor för att det aldrig mera ska ta lika ont igen. Dessutom om man råkar vara aningen som en fisk på torra land när det gäller att vara social (som jag) särskilt med folk i sin egen ålder blir det bara svårare.

Ni får ursäkta mig för detta självanalytiska och terapeutiska inlägg, men för andra än mig är det säkert också en del av deras vardag. Hela den tårdrypande historien får ni nog dock inte. 

Gränsas egentligen våra liv av vad andra säger att vi inte kan eller borde göra? Är vi oförmögna att göra vissa saker bara för att vi inte har alla förutsättningar som en del andra?

Jag vill åtminstone inte tro det. Jag tror inte det.

Jag har mött personer som man inte skulle kunna genast tro att är förmögna att göra en del saker på grund av ett handikapp. Jag har träffat personer som överraskat mig flera gånger, även när jag trott att jag känner dem rätt väl. Jag har fått bevisat om och om igen att det omöjliga inte alltid är omöjligt.

Varför påstår då en del att man inte kan göra en sak även om man aldrig försökt? Kan det vara att de vill bara få en att må illa så ens självförtroende smulas sakta sönder så man inte vågar pröva? Vill de inte att man ska prova det för att de inte själva vågar? Ser de bara framför näsan på sig men inte längre? Eller gör de det bara omedvetet?

Gränsen blir egentligen väl verkliga först sedan när man provat eller man inte till slut vågar göra det, då man börjar tro dem som trycker ner på en. Är det bara det mänskliga psyket som vill kväva ner dem som vågar drömma och kanske prova på sina vingar? Har vårt samhälle skapat den bilden att de som anses inte kunna göra något ska inte heller uppmuntras till att försöka? Är det här allt bara ett vridet ekorrhjul människan tvingats i att fortsätta? Är det de som är socialt intelligenta som vill trycka ner dem som inte är lika begåvade eller säkra?

Det vridna hjulet fortsätter att snurra...