Igår var jag som vanligt på Källaren, ungdomsverksamhetens mötesplats, och var rent av riktigt social av mig... Hur som helst så tittade vi på en film hela sällskapet som samlat sig där. Där kommer mitt inläggs rubrik in, för vi såg nämligen Rio. Det var en trevlig film med många exotiska fåglar samt karnevalklädda personer.

I andra spår inte mycket nytt ... egentligen inget särskilt nytt. Känner mig bara aningen besviken när ingendera av mina föräldrar vill skjutsa mig till Tammerfors var det skulle i lördags vara Tamfan... Får väl nöja mig med morgondagens besök till Nationalmuséet. Hoppas att det blir en bra rundtur genom Finlands historia.

I omröstningen jag satt upp har jag fått ett resultat: filosoferande. Vad det gäller det vågar jag inte säga något säkert om det, för det kan vara att det blir något angst-relaterat. Denna möjlighet är helt bara pga min vardags grymma verklighet: nämligen att jag har ganska långt dömts att vara den utstötta... Å andra sidan har jag ingen aning om det är bara pga mig eller andra, har lite av en aning att det är båda men vilken skål väger mera är också en fråga jag inte funnit svar till.

Alltså mitt filosoferande kan lätt vända sig till självömkan och grubblande över människans sociala beteendes avigsidor och andra observationer gjorda av en utomböling utan vetskapen om alla oskrivna regler dessutom. Men jag kan kanske våga mig på att lova att försöka få andra filosoferier också, så att mina kära läsare inte ska tråkas ut.

Rösta kärt folk. Ska ni åta Filosoferandet vinna en krossande seger utan motstånd? 

Jag blev kolossalt överlycklig i fredags av en händelse som har att göra med mitt projekt på skolan för Ordkonstveckan. Jag fick inte ett bidrag in utan en hel stor bunt med si så där tjugo stycken! :D

Jag blev verkligen överlycklig, för jag har under veckan gått och grämt mig (både tyst i mitt huvud och högt tänkande) över bidragens obefintliga närvaro. Det där med att folk hade skrivit lyste verkligen upp resten av min dag, och de var helt underbara texter också! I en bugning tackar jag alla som den fredagen skrev, för det visade att vi har många bra skribenter.

Jag känner verkligen för mig att fortsätta lite längre med projektet. :) 

Idag bär det av till vår huvudstad Helsingfors, och tillsammans till denna färd har jag min mamma och lillebror... Härligt! PÅ listan kommer troligen att finnas följande:

• Varusteleka
• Akademen
• UFF
• Fantasiapelit

Och möjligen något till. Kommer möjligen att bli en intressant resa...

Hade i natt också en underlig dröm (som jag också tycker mig ha haft ungefär liknande tidigare). Hur ofta drömmer folk egentligen om att man med några speciella glasögon kan se personer som blivit osynliga och orörliga? Till råga på allt kunde min personifiering också väcka dessa samt olika slags troll (jag antar här att de var troll). Så skulle jag dessutom fara iväg med en grupp och väcka flera olika figurer ... och troligen en hel del annat. Den var en hel aning underlig. 

Igår hade jag faktiskt klätt lite upp mig, eftersom jag skulle rakt från skolan åka in till Helsingfors och där "festa" lite på Galen i ord fantasifest. Så råkade det sig också att min ena kompis i skolan fick inspiration att göra något åt mitt hår... Till slut så hade jag två sidoflätor som sedan sattes upp med varsin pinni fast vid bakhuvudet. Som körbäret på tårtan tog jag ännu själv och fläta in ett skosnöre jag haft med mig i hela härligheten. Ett riktigt lyckat resultat enligt min mening. :)

På själva festen hade vi roligt och jag träffade dessutom också en hel del gamla bekanta. Kort avrundat var det en tokrolih fest. Jag fick också ett litet bokpris, även om mitt projekt inte riktigt varit så fruktsamt, pga dålig tidpunkt för gymnasister. I två lådor som jag ställt fram i skolan har det varit meningen att de skulle få skriva texter med temat en annan verklighet. Antal bidrag hittills: endast mitt egna. Dock verkar det som att vi skall dra på det till lite längre så elever skulle lite aktivera sig och vi skulle få flera texter upphängda med hörförståelserna på anslagstavlan.

Borde egentligen skriva på en teater recension till modersmålet ... men jag bloggar i stället. Borde kanske ge det en till chans. 

Hejsan Tjosan!

Har nyligen kommit hem från Helsingfors, var jag var och se Viirus-teaterns föreställning Identity is a myth. Rätt intressant och höll uppmärksamheten på heltid hos sig. Skådespelarna var väldigt duktiga, men mera tänker jag inte börja att dryfta över det här. Tyvärr, men jag ska skriva en recension av det här till modersmålet, så det får räcka med det. Jag började nog dock att tänka på en hel del och dryftade också över en story, den jag gett ett litet smakprov här nyligen.

I skolan kom jag igen att tänka på att jag måste vara galen, då jag faktiskt höll ett föredrag inför årets ettor (hälften av dem) på deras hälsolära lektion. Å andra sidan skulle livet inte kanske vara värst intressant om man hela tiden undviker "svåra" situationer. Det kryddar lite upp vardagen kan man väl säga. Nu kan jag också nämna att det kan vara att ni, kära läsare, kommer och märka att jag har en hel del med att i stället för "jag" ha "man". Det är ett vanligt fenomen med mitt skrivande.

God natt på er alla. 

Kom idag ganska random och tänka på att jag skulle vilja ta mera reda på om den östeuropeiska kulturen, och det var inte på historielektionen utan religionen. Jag brukar få rätt ofta ut från det blå helt random och ibland också underliga idéer ... men å andra sidan har jag ibland också fått på det viset inspiration för berättelser. Moln är också ibland väldigt intressanta att se på, särskilt när man ser dem ordentligt i kontrast med himlen.

Till en helt annan sak så hade ag litet av ett anfall med melankoli i matsalen. Där händer det alltid då och då, för jag påminns om hur ensam jag egentligen är. Annars så brukar jag inte bry mig om det, men det finns de där stunderna då jag verkligen inser hur ensam jag är. Det är gruppgemensamhetens regel med att om man inte har någon krets så är man inget. Det är en hård regel och jag är så tacksam för alla de personer som jag umgås med i skolvärlden. Utan dem vore min vardag mycket gråare och mörkare.

Ursäkta för all den här angsten, men det har faktiskt blivit lite av en del av min vardag under de senaste åren - vilket är sant. Jag hoppas nu bara att jag inte öser för mycket av det hit på bloggen, men man vet aldrig... 

Nu har jag då sett musikalen Chans, vilken var en intressant upplevelse. De uppträdande var bra, för att inte tala om bandets prestation. Känslorna gick lite mellan det ena och det andra, och jag skulle kunna tänka mig att åtminstone en del ungdomar som sett musikalen har kunnat känna igen sig åtminstone med något som förekom i musikalen. En över lag positiv erfarenhet och jag kan nog rekomendera den varmt för dem som inte sett den ännu.

När det sedan kommer till Bujinkan Shinden är jag mycket positiv. Den här grenen tänker jag nog försöka att fortsätta med även i framtiden.