Han satt tyst vid sjukhussängen och höll i den kallnande handen. Fingrarna hade tidigare dragit honom i håret och spelat piano som det vackraste han någonsin hört. Hans kalla fingrar hade tröstat honom, hjälpt honom och varit hans skydd. Allt det var nu bara minnen. Han skulle aldrig mera få småbråka med honom eller följa med honom till hans bänds övningar i källaren. Varför hade han tagits från honom så snart? det borde ha varit han som låg där på sängen, inte hans bror. Varför?

Ett högt skirk ekade i gränden, men ingen brydde sig. Ingen verkade bry sig eller vilja blanda sig i. Vad var det om ännu ett liv försmulades? Hur många hade det inte redan? Ingen tänkte att när de lät det hela hända där i gränden att det skulle leda till nyheten: "Ung kvinna överkörd av tåget. Självmord misstänks." Vem brydde sig då? Kände sig någon skyldig och önskade att någon gått emellan? Varför gjorde ingen något?

Glädjen dunkade i hans bröst och ett brett leende bredde sig på hans läppar. Flickan i hans armar var den han alltid längtat efter. Även om det fanns den där lilla rösten i hans huvud som varnade honom och tisslandet bakom hans rygg brydde han sig inte. Han tänkte sig inte beröras av orden. Han var där han alltid velat vara. Med flickan i sina armar. Vad kunde vara fel? Hon talade massor med de andra, men hon var ju social. Därför hade han ju varit överlycklig när han var den av alla hon var med...

Sorlet i matsalen var bara bakgrund. Det trängde sig inte djupare. Bekanta ansikten gick förbi henne utan en blick, medan hon önskade att någon skulle kalla på hennes namn och be henne sätta sig. Det kom aldrig. I stället satte hon sig åter vid sidan om och kände hur tårarna trängde sig i ögonvrårna och snörde till hennes strupe. ingen verkade se henne. Ville inte. Varför hade det fortsatt på det här viset så länge?

Han skuffade till den yngre pojken från sin väg och gick som om han ägde hela skolan. Han hade ett gäng efter sig. Alla fruktade honom och ville vara hans vänner. Men ändå fattades något. Det fanns ändå ingen han kunde tala öppet med. Hans vanliga sällskap skulle bara skratta åt honom och gå sin väg... Var det här livet ändå något han ville leva med? Han skadade egentligen bara sig själv och andra på det här viset... men vad skulle han annars vara? Inget.

Olika textsnuttar skrivna i stunden, men kanske någon kan relatera till frågeställningarna. Jag vet att de är väldigt sorgliga, men de kan alla vara sanna. De handlar egentligen alla om att något fattas eller blivit onåeligt. Vi lever inte nära på i en perfekt värld. Hur skulle den kunna bli bättre? Männsikan har blivit självcentrerad. Alla behöver någon vid sin sida, men en del har inte någon att lita på. Det är svårt att ta steget. Men jag är ganska säker på att alla skulle må bättre om man skulle bättre våga räcka sin hand till någon som har det svårt och hjälpa denna. Alltid kan man inte vara rätt person för det, men det finns alltid någon som ser dig ensam och är den som hjälper dig upp.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Våren har verkat gå i ett sväp med skolarbeten av alla de slag. Det som ändå kanske mest tog på krafterna var Fältkursen med ett veckoslut inklusive övernattning i Paipis djupa skogar med tolv andra ungdomar samt tre vuxna. En hel del hann hända unde...

Bloggandet har varit lite i svag kondition här. Minns inte ens när jag senast skrev. Saken är den att jag tycker jag haft en så hel massa att göra under tiden att jag bara inte orkat klicka upp Bloggplatsen och logga in för att skriva ett inlägg. V...

Ibland undrar jag varför jag följer en viss annan blogg och tycker mig känna mig igen i en liknande situation, men så tar jag aldrig och går fram och berättar att jag tror jag vet hur det känns. Jo, jag stalkar en bloggare som jag i verkliga världen ...

Det är så enkelt att ignorera bloggen för en tid, skriva ett inlägg emellan och sedan lämna den tom åter för en tid. Jag har inte varit slö. Det har varit allt och ingenting att göra. Jag tänkte ge här en tät och kortfattad lista i ungefär kronologis...

Jag har lyckats ignorera denna blogg en tid, vilket jag är ytterst medveten om. Men skolan rullar på och senast i onsdag började min provvecka, så det var ett antal projekt som skulle vara färdiga inom den tiden. Dessutom har jag nästan börjat att st...