Dagarna verkar ljusna inför mina ögon när jag sitter i skolans aula. Känns nästan som om jag skulle hålla på att stiga upp från en dvala, andas igen. Det känns skönt. En vikt verkar lyftas från mina axlar och så småningom och frigöra mig från kedjor. En ögla åt gången. Livet verkar strömma tillbaka till mina ådror.

Snön ligger tjock på marken ännu och det verkar bara komma mera, men jag känner mig redan aningen vårig. Jag gillar inte precis våren, men vårkänsla i vintern är okej och trevligt. Det hjälper en att orka till sommaren och när våren äntligen kommer att redan hoppas att vintern kommer åter. Bara för att man skulle kunna ha den där vårrusiga vintern. Det är något speciellt med den.

Jag kanske är den enda som tyker att man kan ha vårfeelis mitt i vintern, men den är skön. 

Känner mig aning deppig och stressad denna vackert vita söndag. Ännu en dag kvar att överleva av min stundvisa isolering. Det är vad mina veckoslut är, mitt ute i ingenstans. Det är en delorsak till varför jag gillar skolan. Jag kommer ut bland folk. Det har alltid varit så att jag bor långt från skolan och mina vänner. I min förra hemkommun kunde jag ändå relativt lätt ta och cykla till olika ställen, men nu... Söderkullavägen är helt enkelt bara för farlig för en som jag, och bussarna går omöjligt dåligt här omkring. Så jag är minst sagt fast här.

Så fortsätter vi till något annat. Håller på att samla inspiration till mitt egna projekt i bildkonst, som kommer att ta about tre månader i framställning, det är åtminstone den uttänkta deadlinen. Jag har visst också en del önskemål med det. För det första vill jag prova på att göra ett verk med landskapet i centrum, samt prova på Art Nouveau. Anmars vet jag inte för säkert. Därför håller jag på att bläddra igenom alla mina Imagine FX tidningar jag hållit på att samla på mig här nu sen slutet av 2008. Den tidningenär ett paradis för dem som gillar att se vad andra konstnärer gjort, och bara titta storögt i beundran - och försöka lära sig något.

Rekommenderar varmt också David Garretts skiva Rock Symphony. Har haft den och snurra på nu här en okänd tid, och gillar den riktigt mycket. Det blandas rock med den klassiska fiolen och det skapar alldeles makabra ljudvisioner. Bara för att få inspiration till något tror jag att den är bra också. Ljuvlig.

En annan ljuvlighet jag glömt att nämna - som jag ungefär förälskat mig i - är Alexandre Dumas' De tre musketörerna. Det är hederli fajt med värja och ibland också musköter. Det är mångsidiga och intressanta karaktärer och intriger som binder en runt sitt finger och tvingar en att läsa. Kanske jag ska skriva ett längre inlägg om den någon annan dag, men jag har en fråga: Vem har den längsta beskrivningen i sträck i romanen? 

Har inte uppdaterat på länge hur det går med mitt ansökande att bli utbytesstudent via Rotary. Här kommer nu den senaste updaten nu:

Jag har fått in min ansökan, ett papperslass ifyllt och insänt. Nu väntar jag på att få en kallelse till en intervju i huvudstaden. Var också tvungen att ändra lite på mina önskemål av destinationsland. Nya Zeeland blr inget av, eftersom det skulle krångla till allt för svårt både vid avresan och återkomsten. I stället ligger nu som n:o 1 Kanada, varefter det skulle bli ett europeiskt land på fastlandet.

Det är främst vad som hänt de vägarna. Inget desto underligare. Jag är så gott som bekräftad redan och kommer att få veta min exakta destination sedan omkring mars.

Klockan börjar att bli mycket och jag är på datorn. Ödesdigert så började Nickelbacks låt Lullaby (som jag inte för länge sedan nämnt) att spela när jag öppnade den här nätsidan. Har hållit på att surfa på olika nätsidor och kollat gamla mejls. Goda minnen kommer till minnes. När jag höll på att surfa bland mina bokmärkta nätsidor bestämde jag mig för att se Bujinkan Shinden Dojos sidor...

Det verkar vara många läger på kommande, förutom det som är på gång just nu i Jyväskylä. Får se på hur många jag skulle delta. Borde skaffa dräkten också här så småningom också. Det har varit jullov från träningarna nu, men tas upp åter nu i lördag. Får se hur det kommer att gå med två träningar i veckan. Men det borde nog säkert ordna sig, särskilt när jag märkte att mina måndagar är ganska korta: jag slutar 12.40 Kommer nu någon gång också att vara med om mitt första bältprov. Kommer inte alls ihåg namnen så borde ta och tillägna ett helt häfte för det ändamålet. Alla olika tekniker har nämligen sina egna namn och de är alla på japanska. Den enda jag kommer 100%-säkert ihåg är bara "perusasento".

Har förresten konstaterat att jag borde skaffa glasögon... Får se om jag kan lära mig att använda dem... 

Och så slutar jag skriva detta inlägg medan låten Trying Not to Love You spelar i bakgrunden... An omen? 

Han satt tyst vid sjukhussängen och höll i den kallnande handen. Fingrarna hade tidigare dragit honom i håret och spelat piano som det vackraste han någonsin hört. Hans kalla fingrar hade tröstat honom, hjälpt honom och varit hans skydd. Allt det var nu bara minnen. Han skulle aldrig mera få småbråka med honom eller följa med honom till hans bänds övningar i källaren. Varför hade han tagits från honom så snart? det borde ha varit han som låg där på sängen, inte hans bror. Varför?

Ett högt skirk ekade i gränden, men ingen brydde sig. Ingen verkade bry sig eller vilja blanda sig i. Vad var det om ännu ett liv försmulades? Hur många hade det inte redan? Ingen tänkte att när de lät det hela hända där i gränden att det skulle leda till nyheten: "Ung kvinna överkörd av tåget. Självmord misstänks." Vem brydde sig då? Kände sig någon skyldig och önskade att någon gått emellan? Varför gjorde ingen något?

Glädjen dunkade i hans bröst och ett brett leende bredde sig på hans läppar. Flickan i hans armar var den han alltid längtat efter. Även om det fanns den där lilla rösten i hans huvud som varnade honom och tisslandet bakom hans rygg brydde han sig inte. Han tänkte sig inte beröras av orden. Han var där han alltid velat vara. Med flickan i sina armar. Vad kunde vara fel? Hon talade massor med de andra, men hon var ju social. Därför hade han ju varit överlycklig när han var den av alla hon var med...

Sorlet i matsalen var bara bakgrund. Det trängde sig inte djupare. Bekanta ansikten gick förbi henne utan en blick, medan hon önskade att någon skulle kalla på hennes namn och be henne sätta sig. Det kom aldrig. I stället satte hon sig åter vid sidan om och kände hur tårarna trängde sig i ögonvrårna och snörde till hennes strupe. ingen verkade se henne. Ville inte. Varför hade det fortsatt på det här viset så länge?

Han skuffade till den yngre pojken från sin väg och gick som om han ägde hela skolan. Han hade ett gäng efter sig. Alla fruktade honom och ville vara hans vänner. Men ändå fattades något. Det fanns ändå ingen han kunde tala öppet med. Hans vanliga sällskap skulle bara skratta åt honom och gå sin väg... Var det här livet ändå något han ville leva med? Han skadade egentligen bara sig själv och andra på det här viset... men vad skulle han annars vara? Inget.

Olika textsnuttar skrivna i stunden, men kanske någon kan relatera till frågeställningarna. Jag vet att de är väldigt sorgliga, men de kan alla vara sanna. De handlar egentligen alla om att något fattas eller blivit onåeligt. Vi lever inte nära på i en perfekt värld. Hur skulle den kunna bli bättre? Männsikan har blivit självcentrerad. Alla behöver någon vid sin sida, men en del har inte någon att lita på. Det är svårt att ta steget. Men jag är ganska säker på att alla skulle må bättre om man skulle bättre våga räcka sin hand till någon som har det svårt och hjälpa denna. Alltid kan man inte vara rätt person för det, men det finns alltid någon som ser dig ensam och är den som hjälper dig upp.

Sovit så länge som möjligt (vilket inte alltid varit så värst länge kan jag berätta). Farit aningen av och an till hälsocentralen. Lagt skolarbeten totalt under mattan och bara gjort annat. Gjort en dags utflykt till Helsingfors och bl.a sett filmen Sherlock Holmes: A Game of Shadows. Svurit på att aldrig skjuta upp en raket. Fått en del stories i mitt huvud, den ena knäppare än den andra och totalt inspirerade av andra verk. Idag äntligen tagit upp skolarbeten åter och sedan fastnat. Lyssnat på musik. Spelat Mahjong på min gudmors mans iPad vid nyår. Med mera.

Jag har gjort en hel del i jullov men inte riktigt det jag egentligen planerat göra. Å andra sidan hade jag redan i början vetat att det möjligen inte skulle bli något av det hela trots allt. Något jag ändå fått gjort är att jag läst min bok till engelskan färdigt. Och det var sannerligen en underbar bok kan jag säga och rekommenderar den varmt till vem helst som kan känna sig intresserad. Erin Bows verk Wood Angel. På Chicken House's sidor finns en bra presentation av boken. Om lite folklore och spänning intresserar passar den här bra. Den hade en underbart poetisk accent som gjorde den minnesvärd och intressanta karaktärer. Totalt en älskling för mig.