Julen kom, men inte vit i år. Dagen före blev det vitt på marken under kvällen, men det sköljdes bort med nattens regn. Jag har inga planer på att berätta något vidare om mitt julfirande i år, förutom att jag fick en skiva med en alldeles underbar låt, även om den är aningen sorglig.

I know the feeling

of finding yourself stuck out on the edge

and there ain't no healing

from cutting yourself with the jagged edge

I'm telling you that

it's never that bad

take it from someone who's been where you're at

laid out on the floor

and you're not sure

you can take this anymore 

So give it just one more try to a lullaby

and turn this up on the radio

if you can hear me now I'm reaching out

to let you know that you're not alone

and if you can't tell I'm scared as hell

'cause I can't get you on the telephone

so just close your eyes

well honey here comes a lullaby

your very own lullaby 

Låten tillhör i sin helhet och detta utdrag fullständigt till Nickelback. Och jag är tacksam för att de skapar sin musik och skapar så underbara låtar som en del åtminstone berör mig ibland väldigt djupt. De är bland dessa musiker som gör livet bärbart för mig - liksom säkert också många andra. Jag lyfta hatten till alla musiker och önska att de fortsätter sitt skapande så alla ska kunna glädja sig och finna styrka i deras musik. De hjälper enskilda individer att fortsätta dag efter dag att stå på sina ben och stiga upp åter. Länge leve musiken och dess skapare! Vare sig du bara spelar i en källare med kaverina eller på de stora scenerna är ni alla lika viktiga som musikens vidarebärare.

Tack för musikens magi 

Jag älskar att dansa! Det tillåter mig att glömma allt annat för den stunden och bara dansa. Då bryr jag mig bara om det viktigaste: hålla mig i balans och inte skada min omgivning. :) Musik har över lag en väldigt viktig del i mitt liv och påverkar väldigt lätt (har jag inte skrivit om det här tidigare?). Å andra sidan om jag inte hade den vet jag inte heller vad jag annars skulle göra. Det känns skrämande och tänka på om jag skulle bli döv, även om jag tror det handlar om en väldigt liten chans. Jag har lärt mig under min levnadstid att reagera sarkt på olika ljud, därför vänder jag alltid mitt huvud eller hoppar till när jag hör något plötsligt ljud som kan ge mig information om något. Det finns faktiskt väldigt många olika ljud. Något jag finner någorlunda intressant är det att jag känner mot min bröstkorg som en spänning när någon spelar bas med hög volym eller jag är nära, för att inte tala om när det är båda.

Jullovet börjar nästa veckas torsdag, yay! Har redan ganska klart för mig vad jag ska göra när jag inte firar julafton eller nyår. Det blir läxläsning på matematik och kasnke att börja med mina utslitna byxors förvandling... Det borde bli relativt spännande. Kanske det också blir en resa till Helsingfors, vem vet? Och så har jag den glädjen att ha en tid till tandhygienisten under lovet. HURRAA!!! *sarkastiskt* 

Jag lyckades skära mig i fingret på en papperskalender och tänker nog inte skriva långt idag.

Städade mitt rum idag rätt grundligt. Det var det. Till nästa gång. 

Som jag kanske tidigare nämnt håller jag på med att skriva och håller bland annat på med att skapa en fantasy värld, eller två rentav. I de här världarna vill jag ta fram för mig främmande kulturer för mig och forska i dem medan jag berättar mina historier. Man kan nästan säga att jag vill föra fram den goda sidan av mångfald och frågan om tolerans för andra människor. Av personliga skäl har jag särskilt haft och snurra frågan om handikappade, även om jag hittills egentligen inte skrivit något med det.

Det jag har som största fråga är bara var jag skall hitta all information för alla folk som skall bosätta världarna. På Fantasy-kvällen på Nifin nu en tid sedan fick jag underbart tips för skrivande om arabvärldens folks liv, Arabian Sands av Wilfred Thesiger. Har inte ännu fått händerna på den, men jag ska nog någon dag.

Om ni, kära läsare, har noga tips på böcker eller annat material om olika folkslags leverne (ex samer, afrikanska folk, mongoler, etc) i en tid före industrialiseringen vore jag tacksam för all hjälp. :) 

Idag har jag blivit ytterst irriterad, men jag tar det först senare. Först tänker jag berätta om hur jag firade vårt lands självständighet mitt ute i de finska skogarna. Jag sov till sent på dagen (9-tiden about) och lämnade mitt rum för morgonmål ännu senare, about ett-tiden. Medan jag åt frukost såg min lilla familj på Tuntematon sotilas då den kom på TV. Första gången jag sett den, och kan nog tänka mig sedan åter någon gång. Sedan minns jag faktiskt inte säkert vad jag gjorde efter det.

Jag nämnde aldrig förresten hur det gick på balen fredagen den 2. För att citera en vän som var också närvarande där: "Vi kom, vi åt, vi gick." Det berättar vad det mest gick ut på. Var dessutom tvungen att äta annanstans än i salen på grund av brist på ljus för min krävande syn. Musiken som spelades live av några skolans elever var dock alldeles härlig. Sedan när det gällde dansande... De som var och dansa var under de tre låtarna med vals var veteranerna och en del treor som dansat gammeldans föregående år. Det vill säga: lite trist för oss vanliga elever. Det blev mera dans individuellt först sen när det hela redan höll på drastiskt att dala ner. Helt trevlig tillställning, men den var inget speciellt.

Så nu tänker jag förklara varför jag blivit så ytterst irriterad. Idag skulle vi tillsammans med andra årskursen bestämma vad vi skulle göra inför den kommande julfesten. Flera hade redan farit hem och så hade vi ett antal elever som övade Lucia. Engagemangen i klassen = 0, förutom mig och den ena grupphandledaren som försökte kläcka på idéer de andra inte hiffa på. Jag har alltid aningen vantrivts med min årskurs och det här hjälpte inte alls till på saken. Tack och lov finns det ändå folk även hos oss som orkar engagera sig i liknande ärenden. Jag höll rent av något av ett semi-tal för att kanske till och med få dem lite att skämmas... tydligen kunde det inte beröra dem mindre än och låta faktumet att vi är den slatrigaste och mest underpresterande årskursen i hela skolan på flera år. Det känns för mig rentav som en befrielse och veta att jag kommer att åka för ett år iväg till en annan skola och när jag kommer tillbaka kommer de flesta att vara borta och jag får vara med en underbar årskurs. 

Jag hoppas att jag inte är den enda som någon gång sett en person också på nära håll i sin vardag och velat berätta denna att man skulle vilja lära känna honom/henne bättre. Egentligen tror jag att alla varit med om det åtminstone en gång i sina liv. Själv har jag det problemet att folk inte verkar vilja se vad som finns bakom det jag visar i allmänhet. Det här gäller dock främst min skolvärld just nu sen några år tillbaka. Eller är det egentligen hela?

Det är flera gånger jag velat berätta en viss person så gärna att jag skulle vilja lära känna denna bättre. Det är endast en gång jag vågat. Han visade sig vara en groda. Sen dess har jag inte vågat. En ny kom och svalnade efter en tid, men nu är jag igen inne i det här spelet där man kan antingen vinna eller förlora, om man inte försöker förlorar man definitivt. Jag vill inte stå vid sidan igen. När ens tankar far ofrivilligt till denna någon och man känner igen dess röst i en folkmängd. Ni mina läsare tycker säkert att det här låter patetiskt och undrar: "Varför gör du inget människa? Du har ju vågat göra en hel del annat? Är det så svårt och tala?" Det är svårt för mig.

När man har chansat och förlorat sitt självförtroende gällande det och önskar att inte skadas mera på det sättet eller förödmjukas tar det länge att bygga upp allt åter och våga försöka. Om man skadats för ofta eller för hårt gräver man ner sina djupaste känslor för att det aldrig mera ska ta lika ont igen. Dessutom om man råkar vara aningen som en fisk på torra land när det gäller att vara social (som jag) särskilt med folk i sin egen ålder blir det bara svårare.

Ni får ursäkta mig för detta självanalytiska och terapeutiska inlägg, men för andra än mig är det säkert också en del av deras vardag. Hela den tårdrypande historien får ni nog dock inte. 

December har redan anlänt och ingen snö har synts till. Endast regn och tunna lager is. Is är inte trevligt när det är på asfalt och man inte kan se det. Kortare bitar kan också bli riktigt äventyrliga när man väntar om man ska falla eller inte. Men det är inte isen jag bara ska skriva om. Vi har på skolan vartannat år självständighetsdagsfirande. Det här året är ett år vi firar. Elevkåren har den stora äran och bördan att förbereda och planera festen och hela det på tolv personer kan verk orättvist och tungt. Så fastän jag inte är medlem i elevkåren har jag varit och hjälpa till en aning. Det fick mig också att stiga idag upp tidigare än vad jag annars gjort idag, och trassla bara en liten aning upp mina planer. Men det känns bra och veta att jag hjälpt till.

Jag ser fram emot hur kvällens fest kommer att arta sig och jag hoppas den blir lyckad. Vi har några gäster och veteraner också på plats, samt ett band. Maten lovar bättre än den ordinära skolmaten, vilket bara är bra. Vi kommer att vara omkring 160 personer närvarande. Det kommer att bli aningen trångt vid borden, men ingen är ju livsrädd för någon och nog kommer vi att klara oss. Vi har ju en rätt så trivsam skola trots allt.

Lovade jag något om att skriva mera om vad som hände på Kulturkarnevalen? Kanske jag gjorde det och i så fall tror jag att jag skjuter upp på det ännu lite till, men förhoppningsvis inte för mycket.